idag hoppade vi ;)
det gick la sådär, men vi tar igen det!

jag tänkte iallafall berätta för våra nya läsare som inte vet vad som hände andra dagen Carisma var hos mig. Hon kom till mig 3/3 2010.

Fredag 5/3 2010 - blev den värsta dagen i mitt liv.
Det började med att vi skulle rida ut, det var andra gången vi gjorde det där hon står, och det var bara för att lära känna omgivningen. Jag hade min mamma, min storasyster och hennes sambo med mig, självklart Emma och Julia också. Det var snö ute, väldigt mycket snö. Och snödrivor längs vägen. Iallafall går det en väg upp förbi ett ridhus nära oss, och vi hade ridit där dagen innan, men nu var det något som var fel.
Jag gick den 1 gång och hon var jätte spänd. jag gick den en 2:a gång och hon var om möjligt ännu nervösare. Säger man inte tredje gången gillt? iallafall var det precis det som gällde i vårt fall.
Carisma blev rädd för att bakom en snöhög kunde hon inte se, så hon hoppade iväg och jag ramlade av.
Sadeln gled runt och jag såg min älskade häst springa iväg i ren panik längs vägen.
Jag kämpade hårt för att hålla tillbaka tårarna, men jag kunde bara inte. Min älskade häst var borta och jag visste inte vart hon skulle springa. jag bröt rent ut sagt ihop och jag tänkte på alla dåliga tänkar som någonsin kunde hända. jag såg när Carisma var påväg upp för backen, det var bara det att jag inte kunde kontrollera mig själv. jag ville springa, jag ville skrika stop, och så skulle allt stanna, men så lätt var det inte. jag gick närmare mot ridhuset och såg att en bil stod uppe i backen, en vit bil mellan två stora snöberg. min syster och min mamma hade sprungit efter Carisma, för att se om de på något sätt kunde se vart hon tar vägen. Hon svängde ner till stallet. Blodig över hela benet, osäker och mer nervös än vanligt. Hon hade sett bilen som ett hinder, och hoppat över den. glasrutan var sönder krossad, ja bilen var ett vrak. jag bröt ännu en gång ihop när jag såg bilen. jag har ingen häst, jag har ingen häst ekade högt i mitt huvud. jag kunde bara inte hålla ihop mig själv. jag var nerbryten och helt kall inombords. de ända orden jag fick fram till Malena som kört bilen var, förlåt. det var nära att jag inte ens fick fram det. hon sa att det inte var mitt fel, men jag kunde inte hålla med. jag fortsatte den svåraste vandringen i mitt liv, mot stallet och mot stunden jag var tvungen att öppna mina ögon och inse att min häst inte fanns längre.
När jag kom ner till stallet gick jag in i stallet, fick se min vackra vackra häst och bröt ännu en gång ihop.
när jag såg henne, ärligt. jag trodde att vi skulle behöva avliva henne.
min fina häst tänkte jag, skall jag behöva säga hejdå efter bara 2dygn. jag gick ut igen, var bara tvungen att lugna mig själv, och ta mig samman. jag undrade hur jag kunde fäst mig vid henne på så kort tid.
världens bästa häst, det finns ingen som henne.
jag fick åka hem, mamma lovade att stanna till veterinären kom.
vetrinären kom efter ca 2 timmar, det fanns inget som kunde få mig att sluta gråta.
jag låg i soffan, förstörd.
hur kunde detta hända? vad gör jag nu? hon kanske inte måste lämna mig, men skall jag kunna rida henne igen? alla oroliga tankar ekade i huvudet.
Mamma ringde vid 7 tiden, veterinären var klar. jag väntade bara på besked.
- Carisma mår bra, hon har fått ett stygn på knät men hon kommer bli bra.
jag undrade om jag hade något vatten kvar i kroppen, men jag fick ut några sista tårar.
denna gången glädjetårar. min häst kommer bli okej.

jag och pappa åkte ner till stallet. jag möttes av en trött och vacker häst som stod och småsov i stallgången. jag gick till henne, klappade henne på mulen och kramade den, så hårt men ändå så mjukt.
Carisma finns, och allt kommer bli bra!
jag bara stod där och log, hållde hennes huvud och hon somnade försiktigt.
jag var så lycklig. jag måste inte lämna dig. jag måste inte lämna dig. vi skall klara detta.

många nätter av gråt har det tagit för mig att inse att jag och Carisma passar ihop.
att Carisma inte togs ifrån mig, är ett täcken på att vi skall vara tillsammans.
Vi utvecklas ihop. Ett plus ett är två, men vi två är ett undantag. ett plus ett blir numera ett också, för vi har verkligen börjat om allt från ruta ett.
ibörjan kunde jag inte sitta på dig utan att du hoppade i luften,
första gången jag satt upp var ca 3 veckor efter detta hänt.
Då vi verkligen lärt oss lita på varandra. Jag var säker med dig, även om vi hade våra svackor i självförtroendet. jag har gråtit, jag har skrattat och mest av allt har jag fått en vän för livet.
Du är en sån annorlunda häst, det finns ingen som dig.
Du gör ditt bästa och där självförtroendet inte räcker till, då är det min tur att sätta sista spåret.
Du har lärt mig så mycket, bara på tiden du varit hos mig. Skulle antagligen aldrig lärt mig detta annars.
första gången vi hoppade tyckte du att det var svinkul. sen hade vi en svacka, andra gången vägrade du mest, nu tredje och fjärde gången har vi kommit igång bättre och vi har ju inte hoppat så mycket än.
jag ångrar aldrig att jag köpte dig, och allt som vi gått igenom har bara gjort så vi har blivit starkare tillsammans. tillsammans kan vi klara allt. det vet jag.
det är en lång väg kvar, men resan har bara börjat.
never back down, just keep pushing.

Carisma, nu och föralltid.
jag älskar dig över allt annat. glöm aldrig det.





det finns ingen som dig, jag älskar dig älskling.
det är du som får jorden att snurra, det är du som får mig att funka.
du gör så jag kan gå upp varje dag, du gör så jag kan somna.
du har den största delen i mitt liv. underbar.  ♥♥♥
/amelie